nogreyzone

igår spelade jag med de stoora killarna. haha. eller inte.
men jag kom långt. vann tre dollar. det ni. men åkte ut, för jag drog all in på ett tvåpar. om jag hade vunnit hade jag suttit där med 80 000 dollar o då hade jag verkligen kunnat va med om den större prispotten. Sen spelade jag bort dom tre dollarna o så var det inte mer med det.

Jag o Carl har idag offeciellt inlett vår vikt-tävling. haha. Patetiskt va. Men det ska bli lite roligt. Ikväll är det invägning.
Just nu sitter jag o pluggar. Astråkigt. Sjukt stressad. O grammatik alltså. It can kill you. jag döööör. Får inte mina böcker förrän efter 17 heller. Så det är ju tråkigt. 


lesson learned today: Du kan verkligen plugga ihjäl dig.

---

Jag är så frustrerad.
Det mesta känns ju förjävligt.
Vet inte vad det är, vart det kommer ifrån, eller varför i helvete man ska känna som så.
Det liksom bränner under ögonlocken, svider i ögonen, pulsen ökar.
Gamla repriser överallt, som att återuppleva ett glömt nittiotal, fast svårare.
Text-tv nyheter uppdaterar mig om världen, ser klart men tänker suddigt.
Allt är så mycket svårare nu, when you don't know who you are.

Vill aldrig falla i ett stort svart hål igen. Men känns som hela året varit kaotiskt. Med början förra sommaren.
Lyckan har flytt. Jag hoppas att jag finner den igen.
Det var bara så länge sedan.

Just nu vet jag ingenting som skulle göra mig lycklig. En resa? Nej.
En fet utekväll? Nej
The perfect job? Nej

Vad finns det i livet egentligen. Vi ska väl typ, jobba oss till döds, möjligtvis skaffa familj o bostad, and then WHAT ?
Can't figure.
Vill man typ inte ha det bästa jobbet, bästa hemmet o coolaste barnen då ?
Typ som framtid alltså.

Förr kunde ju veckans hångel uppbringa någon slags lycka, eller värsta fyllan, 6-månaders firande. Haha. Tänk så  roligt jobbigt. För så fortsätter ju livet. Om man är singel. O då kan man ju ha singelfester, som inga par får komma på, men fyyyfaaan för o vara femte hjulet på en parmiddag shiit då dör man ju. O alla par som bara sitter hemma hela helgerna o käkar taco med sina lovespoons. God.
Vi är alla ensamma människor.
You can't treat me like you want.

Jag kan ju alltid intala mig själv att jag tycker det är skönt att glida runt i meningslöshetens dimma. Men Nej. Inte det heller. Kanske se fram emot en grillad foccacia med mozarella, o kanske en öl till helgen. En fin middag med vänner o familj kanske. Möjligtvis.
Okej, maybe I get it.

Men man kan ju inte grina. Nej. Då tycker ju alla att man är tråkig. O då vill ingen umgås men en, o då hittar de nya vänner o så ligger man glömd och begraven inom två veckor. O då har man ju inte ens någon att käka baguett eller dricka öl med, O det blir man ju inte mycket lyckligare av.

Jag behöver inte någon som kan klappa mig på huvudet o försöka intala mig att allt kommer att bli bra.
Jag behöver hela världens erkännande.
 
Or, one more beer.